Hon heter Josefin Klang och är lika gammal som mej och vi växte upp på samma kvarter. Men när vi var små så lekte vi inte så mycket med varandra dock, kanske bara nångång ibland då vi gick på lekis ihop. Men jag kommer mycket väl ihåg en gång när vi var små, säkert 5 år, och jag var hemma hos henne och jag skulle få äta middag där. Det var makaronilåda och Josefin kryddade med nån krydda jag aldrig hade hört talas om (säkert jättevanlig krydda men som vi helt enkelt inte använde hemma hos oss) och hon undrade om inte jag skulle ha av den. Jag svarade att "Nej, jag vet inte ens vad det är". Då kollade Josefin på mej som om jag var dum i huvet och sa nåt med att "Va? Men det är ju namnpåkryddan och det har man på makaronilåda", haha. Hennes mamma försökte då förklara för Josefin att "alla inte äter alla maträtter på samma sätt".
Nåja, det var i åttan/nian som vi återfann varandra efter makaronilådeupplevelsen. För då jag var kompis med Josefins gode vän Sofie så kom Josefin som en liten bonus på det hela.
Med tiden umgicks jag och Sofie mindre och mindre och Josefin och jag blev bundisar istället (men lugn lugn, jag har inte stulit en kompis här, haha, dom två hänger fortfarande).
Josefin leker Paul Stanley med en snack-stjärna
Vi hade en enorm kärlek för den hederliga gamla 70-tals rock n rollen, och framförallt KISS (Och Led Zeppelin och Deep Purple i hennes fall) och KISS-skivorna har snurrat om och om igen när vi hängde.
Vi tyckte även om att busa och leka, nej vi var inte riktigt som alla andra 15-åringar. Men många gånger har det slutat med att nåt går sönder eller nån gör sej illa.
En favorit var då vi lekte dagis i hennes rum. Vi hoppade väl i sängen och då brakade det till. Sängjäkulen rev lös vägguttaget i fallet. Josefin ropade med snäll röst "Pappaaaaa, det hände en olycka...", och det är ju tur vi hade förstående föräldrar.
Fast iofs, hellre tonåringar som leker dagis och katt hemma än såna som är ute och super till sena nätter kan jag säga, haha.
En annan gång hade vi gjort tatuering med permanenta pennor på oss med KISS-motiv. Olyckligtvis sov väl Josse mot väggen med armen den natten och fick då ett fint tryck på tapeten med Gene Simmons namn, haha.
Vi spenderade även 2 veckor i Luleå i hennes mammas lägenhet hon hade medans hon pluggade. Och nån natt skulle även hon sova där och vi bestämde oss för att gå ut och leka (det var ju ändå bara en liten etta). Vi var väl ute en 10min innan jag fick gå in till Maria (hennes mamma) och säga "Jo att...Josefin har slickat fast tungan i kedjorna på gungställningen och kan inte komma loss..."
Men jo, vi hade det roligt och har det än idag.
2006 åkte Josse till USA för att vara au pair i New York. Men innan hon drog spenderade vi en helg i deras stuga i Karats (som ligger vid samma sjö som mitt Larsbo). Där lagade vi lasagne, spelade monopol och lekte med Nicklas (hennes pappa) militärhjälmar som han samlar på och hade radat upp i årordning eller vad det nu var.
upp och ner, va fan?
Josse for iväg, men jag var inte sen att gå i samma spår fast åka till England istället.
Och för att vara Titanic-nörd som jag är så var det rätt tufft tyckte jag att jag var i Southampton och hon i New York. Det var ju mellan dom två städerna Titanic åkte..whoa!
Men vi höll kontakten via handskrivna brev och jag vet att hon ringde nångång också. Sen när hon vara tillbaka i Sverige kom hon även och hälsade på mej i 3 veckor.
Dom tre veckorna var definitivt största höjdpunkten på mitt år där. Vi hade så roligt! Och jag vet att jag skrivit om hennes besök där tidigare, så det kan vi hoppa över. Men en bild från då kan jag bjussa på..
Vi piercade tungorna lite impulsivartat så där.
Vi har ju även spelat i band ihop, Vestal Virgins, tillsammans med mina systrar och Sandras kompis Malin. Vi var jäääkligt bra måste jag få säga. Saknar det bandet rejält. Bästa spelningen vi gjorde var nog den i Östras gymnastikhall då vi spelade innan The International Noice Conspiracy, då dom sedan lånade Josses glittriga gitarr och kallade oss för "Det snygga bandet som spelade en KISS-cover". Vet inte hur många gånger Josefin har fått berätta om det (då vi andra hade farit därifrån då), haha.
Men vi spelade inte bara covers, utan vi hade väl några egna också. Vill minnas att "On the Radio" var en jäkla hit! Och min egna låt "Raccoon Hammer" var kul att få spela.
Så jo, jag och Josefin har haft ett roktigt stojigt och roligt liv ihop de här 10-11 åren, och jag hoppas då det håller livet ut så vi kan sitta och skratta på Kaitum tillsammans och tillslut inte ens komma ihåg vad vi skrattar åt.
Praktikveckorna i Luleå, jättebebisar
Tacktal på Oscars-galan i mitt rum i nian
Moppe-Josse som hade fått medalj (var det simning tro?)
För det jag tycker så mycket om med med Josse är att hon är som hon är, och det går fan inte att göra nåt åt det, haha. Hon är lika grov i käften som jag är, har alltid bus på lager, man får vara precis som man vill med henne också, och hon har samma problem som jag: ibland driver man skämten liiiiite för långt tills det blir riktigt vidrigt, haha.
Med henne vet man att man alltid får sej ett gott skratt tills tårarna sprutar och man knappt får luft. Vad som helst kan förvandlas till en lek (nej, vi har fortfarande inte riktigt tagit steget fullt ut till att vara mogna 25-åringar, och lär säkert aldrig göra det heller).
Dessutom är hon så duktig och pluggar, och jag förstår inte hur hon orkar riktigt, haha. Så hon har massa kunskap jag inte har men som hon gärna berättar om. Så alltid är det nåt nytt man får lära sej ;)
Dessutom så delar vi samma intresse för Leonardo DiCaprio-filmer och seriemördare.
En vän på gymnasiet sa en gång att "När man får kompisar så får man ju liksom deras föräldrar som en bonus på köpet...det är synd det inte riktigt är samma sak nuförtiden".
Och i Josses fall så stämmer det verkligen. Där fick man föräldrarna på köpet. Hennes pappa är ju en mycket originell man som man lätt kan skratta åt eller med (beror på situationen, haha). Minns då han gick runt i köket och härmade ZZ Top och spelade vinyl efter vinyl för oss, och hur många gånger han berättat att han sett Dio live, och den gången han gick på möte iförd Josefins slitna jeansjacka med ett hemmagjort KISS Army-märke som täckte hela ryggen, haha.
Hennes mamma är ju dock av den liiite lugnare typen, haha. Men nog är det allt riv i henne också. Dessutom kom det med en lillasyster på köpet, som är så där härligt överavslappnad, haha.
Jag tror alla behöver en Josefin här i livet, haha.
Nu har jag dessutom fått bli bästa tant till lilla Emmi som flyttade in till Josse för en vecka sedan.
I London fick hon äntligen träffa sin Robbie Williams ;)
ja vad ska man säga?
Stillbild från ett musikprogram vi gjorde
Ibland kan vi se snälla och fullt normala ut ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar