Kreativ

Här för några dagar sen vaknade jag och kände mej riktigt kreativ och målarsugen. Det har gått över att år (!) sen jag målade sist, och det är ändå ett av mina favoritintressen.

Så jag drog fram min målarlåda ur garderoben den förvaras i och satte mej i gästrummet/gymmet för att sätta igång. Jag tänkte jag skulle börja lite lätt med att göra Manolito på en 12x18 stor (eller liten då) duk. Jag insåg då att det var riktigt roligt att göra cowboys och dessutom måla på en så pass liten duk. Så jag bestämde mej för att göra en hel vilda västern-collection. Än så länge har jag 3 färdiga tavlor (eller Manolito ska finjusteras lite när han torkat klart, är inte helt färdig med hatten där, haha, och lite mer i ansiktet ska han få sej).

Här är manolito under arbetets gång (vilken spetsnäsa han hade innan bakgrunden kom dit! bommade lite med penseln)

Eftersom att jag är så pass insnöad på just High Chaparral så fortsatte jag med 2 till cowboys därifrån, för enkelhetens skull.

Buck Cannon

Som ni ser så kladdar jag inte bara på, utan gör upp en skiss först. Sen målar jag alltid ansiktsfärgen först, för att sen gå på detaljerna. Och över den skissade näsan och andra linjer jag gjort i ansiktet målar jag lite tunnare så jag sen kan se vart sånt ska sitta när jag "målar fram" dom.

Billy Blue Boy

Att måla Blue Boy var ju en utmaning, jag har adlrig förut målat någon med så blå ögon och blont hår. Det är ju tusen gånger lättare att göra mörkhåriga med mörka ögon av nån anledning. Menmen, man måste ju prova, och det gick ju faktiskt bra tillslut även om jag satt och vrålade för mej själv där inne i rummet för att det blev så pillrigt (han hade ju mörka ringar runt den blå färgen i ögonen, det var ingen lek! sånt behöver man aldrig tänka på med ett par mörka ögon!! haha)

Här kommer de färdiga verken. Och att få dom att se ut precis som den riktiga personen, ja det kan jag inte, men har man sett de här killarna förut så fattar man i alla fall att det ska vara dom, och har man inte sett så är det helt enkelt tre cowboytavlor bara :)

Är väldigt nöjd med dom två sista, och Manolito blir nog bättre bara han får sin lilla renovering, haha. Men han var ganska söt ändå!

Idag tänkte jag ge mej på att måla en indian, det har jag heller aldrig gjort (men många japaner och inutiter har det blivit genom åren), men där det finns cowboys måste det ju finnas en indian! Känns lite klurigt med fjädrarna. Blir nog ingen hövding med skrud, haha, tar nog nån enkel krigare med typ en fjäder på skallen, eller bara ett band runt huvudet. Ska googla fram nån bra bild jag kan ha framför mej, annars blir det streckgubbe!

Regnbågsland del 3

Nu ska jag berätta om min bäste vän jag har som jag inte är ett dugg släkt med (hänger ju annars mest med familj och släkt).

Hon heter Josefin Klang och är lika gammal som mej och vi växte upp på samma kvarter. Men när vi var små så lekte vi inte så mycket med varandra dock, kanske bara nångång ibland då vi gick på lekis ihop. Men jag kommer mycket väl ihåg en gång när vi var små, säkert 5 år, och jag var hemma hos henne och jag skulle få äta middag där. Det var makaronilåda och Josefin kryddade med nån krydda jag aldrig hade hört talas om (säkert jättevanlig krydda men som vi helt enkelt inte använde hemma hos oss) och hon undrade om inte jag skulle ha av den. Jag svarade att "Nej, jag vet inte ens vad det är". Då kollade Josefin på mej som om jag var dum i huvet och sa nåt med att "Va? Men det är ju namnpåkryddan och det har man på makaronilåda", haha. Hennes mamma försökte då förklara för Josefin att "alla inte äter alla maträtter på samma sätt".

Nåja, det var i åttan/nian som vi återfann varandra efter makaronilådeupplevelsen. För då jag var kompis med Josefins gode vän Sofie så kom Josefin som en liten bonus på det hela.
Med tiden umgicks jag och Sofie mindre och mindre och Josefin och jag blev bundisar istället (men lugn lugn, jag har inte stulit en kompis här, haha, dom två hänger fortfarande).

 Josefin leker Paul Stanley med en snack-stjärna

Vi hade en enorm kärlek för den hederliga gamla 70-tals rock n rollen, och framförallt KISS (Och Led Zeppelin och Deep Purple i hennes fall) och KISS-skivorna har snurrat om och om igen när vi hängde.

Vi tyckte även om att busa och leka, nej vi var inte riktigt som alla andra 15-åringar. Men många gånger har det slutat med att nåt går sönder eller nån gör sej illa.

En favorit var då vi lekte dagis i hennes rum. Vi hoppade väl i sängen och då brakade det till. Sängjäkulen rev lös vägguttaget i fallet. Josefin ropade med snäll röst "Pappaaaaa, det hände en olycka...", och det är ju tur vi hade förstående föräldrar.

Fast iofs, hellre tonåringar som leker dagis och katt hemma än såna som är ute och super till sena nätter kan jag säga, haha.

En annan gång hade vi gjort tatuering med permanenta pennor på oss med KISS-motiv. Olyckligtvis sov väl Josse mot väggen med armen den natten och fick då ett fint tryck på tapeten med Gene Simmons namn, haha.

Vi spenderade även 2 veckor i Luleå i hennes mammas lägenhet hon hade medans hon pluggade. Och nån natt skulle även hon sova där och vi bestämde oss för att gå ut och leka (det var ju ändå bara en liten etta). Vi var väl ute en 10min innan jag fick gå in till Maria (hennes mamma) och säga "Jo att...Josefin har slickat fast tungan i kedjorna på gungställningen och kan inte komma loss..."

Men jo, vi hade det roligt och har det än idag.

2006 åkte Josse till USA för att vara au pair i New York. Men innan hon drog spenderade vi en helg i deras stuga i Karats (som ligger vid samma sjö som mitt Larsbo). Där lagade vi lasagne, spelade monopol och lekte med Nicklas (hennes pappa) militärhjälmar som han samlar på och hade radat upp i årordning eller vad det nu var.

 upp och ner, va fan? 

 Problemet var ju bara att vi nog inte kom undan med det, för hur tusan ska vi veta vilket år en grön plåthjälm kommer ifrån? Så vi radade väl helt sonika upp dom i den ordningen som såg bra ut, haha.

Josse for iväg, men jag var inte sen att gå i samma spår fast åka till England istället.
Och för att vara Titanic-nörd som jag är så var det rätt tufft tyckte jag att jag var i Southampton och hon i New York. Det var ju mellan dom två städerna Titanic åkte..whoa!
Men vi höll kontakten via handskrivna brev och jag vet att hon ringde nångång också. Sen när hon vara tillbaka i Sverige kom hon även och hälsade på mej i 3 veckor.
Dom tre veckorna var definitivt största höjdpunkten på mitt år där. Vi hade så roligt! Och jag vet att jag skrivit om hennes besök där tidigare, så det kan vi hoppa över. Men en bild från då kan jag bjussa på..

Vi piercade tungorna lite impulsivartat så där. 

Vi har ju även spelat i band ihop, Vestal Virgins, tillsammans med mina systrar och Sandras kompis Malin. Vi var jäääkligt bra måste jag få säga. Saknar det bandet rejält. Bästa spelningen vi gjorde var nog den i Östras gymnastikhall då vi spelade innan The International Noice Conspiracy, då dom sedan lånade Josses glittriga gitarr och kallade oss för "Det snygga bandet som spelade en KISS-cover". Vet inte hur många gånger Josefin har fått berätta om det (då vi andra hade farit därifrån då), haha. 

Men vi spelade inte bara covers, utan vi hade väl några egna också. Vill minnas att "On the Radio" var en jäkla hit! Och min egna låt "Raccoon Hammer" var kul att få spela.

Så jo, jag och Josefin har haft ett roktigt stojigt och roligt liv ihop de här 10-11 åren, och jag hoppas då det håller livet ut så vi kan sitta och skratta på Kaitum tillsammans och tillslut inte ens komma ihåg vad vi skrattar åt.

 Praktikveckorna i Luleå, jättebebisar

 Tacktal på Oscars-galan i mitt rum i nian

Moppe-Josse som hade fått medalj (var det simning tro?)

För det jag tycker så mycket om med med Josse är att hon är som hon är, och det går fan inte att göra nåt åt det, haha. Hon är lika grov i käften som jag är, har alltid bus på lager, man får vara precis som man vill med henne också, och hon har samma problem som jag: ibland driver man skämten liiiiite för långt tills det blir riktigt vidrigt, haha. 

Med henne vet man att man alltid får sej ett gott skratt tills tårarna sprutar och man knappt får luft. Vad som helst kan förvandlas till en lek (nej, vi har fortfarande inte riktigt tagit steget fullt ut till att vara mogna 25-åringar, och lär säkert aldrig göra det heller).

Dessutom är hon så duktig och pluggar, och jag förstår inte hur hon orkar riktigt, haha. Så hon har massa kunskap jag inte har men som hon gärna berättar om. Så alltid är det nåt nytt man får lära sej ;)

Dessutom så delar vi samma intresse för Leonardo DiCaprio-filmer och seriemördare.

En vän på gymnasiet sa en gång att "När man får kompisar så får man ju liksom deras föräldrar som en bonus på köpet...det är synd det inte riktigt är samma sak nuförtiden".

Och i Josses fall så stämmer det verkligen. Där fick man föräldrarna på köpet. Hennes pappa är ju en mycket originell man som man lätt kan skratta åt eller med (beror på situationen, haha). Minns då han gick runt i köket och härmade ZZ Top och spelade vinyl efter vinyl för oss, och hur många gånger han berättat att han sett Dio live, och den gången han gick på möte iförd Josefins slitna jeansjacka med ett hemmagjort KISS Army-märke som täckte hela ryggen, haha.

Hennes mamma är ju dock av den liiite lugnare typen, haha. Men nog är det allt riv i henne också. Dessutom kom det med en lillasyster på köpet, som är så där härligt överavslappnad, haha.

Jag tror alla behöver en Josefin här i livet, haha. 

 Nu har jag dessutom fått bli bästa tant till lilla Emmi som flyttade in till Josse för en vecka sedan.

I London fick hon äntligen träffa sin Robbie Williams ;)

 ja vad ska man säga?

 Stillbild från ett musikprogram vi gjorde

Ibland kan vi se snälla och fullt normala ut ;)

Valpvakt

Just nu ligger jag på soffan hos Josefin och vaktar hennes lilla bebis Emmi medans hon är på skolan och utbildar sej.
Det var mycket hopp och studs fram tills maten ställdes fram. 5 sekunder senare var skålen tom och vi gick ut på gården så hon kunde uträtta sina behov. Det blev bara en pink sen gnällde hon vid porten och ville in. Jag tog med henne en bit bort igen men hon pep bara iväg till porten igen.
Proceduren upprepades ett par gånger till men tillslut gav jag upp, och hon gick raka vägen in i TV-rummet för en vilopaus. Det är väl bara att hugga henne direkt hon vaknar så hon inte bajar inne då, haha.

Inte blev man ju just nå mer valpsjuk av det här inte. Nejnej, inte ett dugg! ;)

Regnbågsland del 2

Nu ska jag berätta lite om min familj.

Min pappa heter Elof och är född 1942 som näst äldst av 10 syskon med rötterna i Larsbo (6 mil utanför Jokkmokk, där vi har stuga). Mamma heter Tuula och är född 1951 och äldst av tre syskon i Kemi, Finland.

 Moster och mamma (med långt hår) 1975

70-talspappa

Dom två träffades på folkhögskolan i Tornedalen i början på 70-talet (tror jag). Mamma flyttade sen med pappa till Jokkmokk. Sedan har dom väl bott nere i Södertälje, men flyttade som tur var upp igen innan vi tre galningar kom till världen.

1979 kom min äldsta syster Sandra, Cecilia kom 1985 och jag då 1987.
Vi bodde i ett hus i Jokkmokk. Vi tre härjade på övervåningen medans mamma och pappa förmodligen försökte kolla skidåkningen på TV där nere, haha.

Sandra, jag och Cecilia lunchar i Londons Camden Town i mars 2007

Jag och Cecce var ju ganska nära i ålder, så vi lekte väl mest med varandra. Men ibland lekte Sandra med oss och styrde upp nån skollek där hon gjorde upp block och sånt åt oss och präntade in fakta efter fakta i våra små huvuden.

Jag tyckte vi hade en bra uppväxt. Även om vi var tre tjejer så var det aldrig nå fjaller med rosa klänningar, dockor, daltande om att vi ska vara försiktiga, tysta och lugna.
På den tiden höll dom ju inte på med det här genusgrejset dom kär nu på dagis och skolor. Och jag vet att flera av mina vänner jag hade hade föräldrar som gjorde skillnad på pojkar och flickor.
Vi blev behandlade som människor helt enkelt.
Sandra gillade väl mest att leka med bilar, läsa Kalle Anka och säkert slå nån spik i plank och så. Cecilia var bokmal, red och spelade piano. Jag gillade dockor, bilar, rosa prinsessklänningar, svart sammet (lite zigenarfeeling tyckte jag) och att stöka runt och väsnas. Men vi fick alltid hållas med det vi ville och det är jag glad och evigt tacksam för.

Jag vet att mamma många gånger sagt att hon ville ha en son också, men tji fick hon, men hon saknar det nog inte så mycket. Hon fick ju 3 karlaktiga flickor, haha.

De två hundar vi haft, Robson och Nero.

Tonårsrevolt var ju omöjligt också i hushållet, iaf för min del. Jag försökte inte göra revolt, men jag vet att endel andra föräldrar inte var så glada över hur jag klädde mej och så ibland.

När jag gick med Paul Stanley-dräkt till skolan i åttan sa mamma "Gud vad fin den är den där dräkten", när jag färgade håret rosa i sexan tyckte mamma att det var fint och pappa sa "pssscchht" (svårt att förklara, men det är ett typiskt pappa-ljud) med ett leende, haha. När jag rakade av halva håret och rakade in ordet "KISS" i nian sa mamma än en gång "Vad fint det blev!".

men det är bra. Och uppmuntrade till att följa våra drömmar har vi alltid blivit också. 

I mammas och pappas ögon kommer vi förmodligen alla bli nå bigshots, haha, även om dom är glada om vi slutar som sågverksarbetare alla tre (det var väl det som var fint, enligt farmor).

Nuförtiden är pappa pensionerad sen 6år snart och bor för det mesta ute i stugan med kissekatten Coco. Mamma stretar på på Swebor Stål ännu men ser fram emot att få pensionera sej om några år, och hon bor kvar i huset. 

Så nu är det bara att se fram emot påsken då vi alla är samlade igen uppe i det gula huset vid Jarres fot i lilla Larsbo.

Ja, slutligen, jag vet inte vad jag skulle ta mej till utan nån av dessa 4 personer jag hade privilegiet att få växa upp med. Dom är helt enkelt underbara, får mej att le och skratta varje gång vi träffas.

Coco med en The Saints-halsduk. 

 Pappa tutar i blockflöjt

Mamma är uppkäftig england-style

Jag, Sandra och Cecce nyår 2007

Regnbågsland del 1

Nu har jag förberett för en liten "serie" i 3 eller 4 delar som jag valt att kalla för Regnbågsland, som är mitt eget lilla land.
Serien kommer handla om mej och de som är allra viktigast för mej i mitt liv. För att göra det enkelt för mej så börjar jag med en ordentlig presentation av mej själv. Jag har ju ändå huvudrollen i mitt liv.

Jag heter ju då Isabell Charlotte Larsson, är född 3 juni 1987 i Jokkmokk och växte upp där med mina föräldrar och 2 äldre systrar.

Av vad jag har hört när jag var liten så var jag ganska tyst fram tills att jag kunde prata, men sen dess har jag inte varit tyst många sekunder. Hålla låda är min specialitet!

Jag lekte ganska mycket själv och hade mina två hemliga kompisar Spaden och Hinken. Dom var bröder och bodde på en annan planet som låg väldigt nära våran, men en dag skulle dom flytta till en annan planet, så då kunde vi inte leka längre för den planeten låg så långt borta. Jag undrar vad dom gör idag?

Vet inte varför endel bilder vill lägga sej på sidan. Nåja, här är jag på semester i Sverige nånstans.

Som sjuåring bestämde jag mej för att jag skulle bli skådis när jag blev stor, och den drömmen höll i sej och jag valde ju t o m teaterlinjen i gymnasiet. Kan ännu sakna teatern lite...

Att börja skolan var en lycka för mej, jag skulle få lära mej nya saker, jag skulle få lära mej engelska om några år! Men det blev liiiite av en besvikelse det där med skola då jag redan kunde läsa och skriva, och det var väldigt mycket sånt i ettan. Jag blev klar fort med mina uppgifter och fick sen sitta sysslolös eller "hjälpa klasskamraterna" med deras stavning osv, men hur kul är det. Man ska väl lära sej i skolan?

När vi fick börja med engelska i trean låg jag före där med då min äldsta syster Sandra hade tvingat mej att läsa Robin Hood på engelska (en förenklad version, pjuuh!) och jag var tvungen att uttala allt korrekt och fick allt översatt också, så lite basicgrejer snappade man ju upp.

Hemmavid älskade jag att leka med barbie, rita och leka allt möjligt, endast fantasin satte gränser. Och dom som känner mej vet att den kan sväva iväg väldigt väldigt långt, hehe.

Jag hade en förkärlek för zigenare och indianer och ville inget hellre än att ha svart hår jag med. Min ljusbruna färg kändes inte helt naturlig.

jag tjatade i många år på mamma och när jag var 11 så gick hon äntligen med på det. Det måste ha varit en av de lyckligaste stunderna i mitt liv när jag såg mej i spegeln när det var färdigfärgat och torkat. Det var som att alla bitar föll på plats.

Skolkort: ettan, fyran, åttan, nian, tre år på gymnaiset. (hittade inte från sexan och sjuan)

Högstadiet blev lite roligare skolmässigt på ett sätt då man fick lära sej lite nya grejer, förutom att engelskan var för lätt även där.

Men samtidigt så var det inte lika kul. Kompisarna försvann en efter en då dom antagligen tyckte dom skulle vara så förbannat "coola" nu när de gick i högstadiet och jag fortsatte på samma lilla väg jag alltid skuttat på. Den som är kantad med regnbågar, glitter och skratt.

Nåja, ensam är stark eller? Givetvis! Sen när jag var 13 upptäckte jag KISS och fick därigenom nya vänner som delade samma passion för de 4 sminkade karlarna i tights och platåskor.

Övriga skol"kamrater" var inte lika förtjusta. Men vi hade varandra och hade våran styrka i det för att härda ut. Och det övriga inte verkade fatta var ju att ju mer dom höll på att smutskasta oss desto mer provocerade vi dom och blev värre och värre. Det var kul att se dom irritera sej mer och mer, på ett sätt. Men nog hade det ju varit skönt om alla bara hade hållt käften och låtit oss vara ifred. Inte mitt problem att ni var för "coola" för att vara er själva ni med.

Sara/Ace, Johanna/Peter, Angelica/Paul, Jag/Gene

Högstadiet tog slut, äntligen! Jag flyttade till Luleå till en liten etta för att gå gymnasiet (teater som sagt). Det var betydligt roligare. Har nog inte så mycket att säga mer om gymnasiet. Vi satte upp pjäser, lärde oss om att sätta upp pjäser osv. Dessutom fick jag upp ögonen rejält för det där med regi! 

Våran slutproduktion; Tolvshillingsoperan. Jag som uteliggare och Ida som, jav ad hon nu var, haha.

Efter studenten flyttade jag tillbaka till Jokkmokk för att jobba lite på Swebor Stål innan jag ett halvår senare drog till England ett år för att vara au pair hos en familj i Southampton som tog emot mej med öppna armar och behandlade mej som en familjemedlem istället för bara au pair.

Jag spenderade dagarna med att bara vara medans ungarna var i skolan, sen umgicks jag med dom tills föräldrarna kom hem. Sen spenderade vi oftast kvällrna framför TVn allihopa. Det var ett utmärkt år!

Jag och barnen på semester i Spanien. Jag fryser och Sam försöker värma mej, haha.

Efter England har det inte hänt så mycket. Jag träffade min Jonas i augusti 2008, och skulle inte byta bort honom mot nåt! Vi är så olika, men nånstans går det ihop och ett lättsammare förhållande går inte att önska sej. Man får vara precis som man vill, ingen som ställer krav på en eller nånting. Och som Jonas själv sa till mej för nån månad sen: "Det är så spännande att vara tillsammans med dej. För man vet aldrig vad som kan hända eller vad du ska säga. För du säger så roliga saker, när som helst" haha. Kan väl iofs vara en bra beskrvning på mej.

Jag och Jonas förra helgen.

Vad ska man i övrigt säga om mej? Jag gillar att måla tavlor, spela musik, göra film, se på film, busa, lyssna på musik, tatueringar, dricka vin med goda vänner, drömma och träna.

Jag vill hemskt gärna ha en hund, men är allergisk och verkar bara tåla vissa raser, men vet ju inte om jag tål just sån jag vill ha, så det är svårt.

Ambition för yrkeslivet är att hitta mej ett jobb jag trivs med, och då kunna utbilda mej till nåt samtidigt så jag slipper ta csn-lån (eller ta lånet är väl inga problem, det är skulden efteråt jag vill slippa, haha). Och sen vill jag ha ett jobb där jag kan jobba mej uppåt för att slutligen bli chef. Jag tror jag skulle bli en jäkligt bra chef! Så är det med det...

Var mycket mer jag ville skriva, men det blev så långt redan nu så hoppar det, haha.

 En av mina tavlor, "Japansk man utan kamera"

 Jag trummar i replokalen, den har lockat fram många skratt den här bilden.

Jag som 14-åring i Paul Stanley-smink i Västerås med Eric Singer, nuvarande trummisen i KISS! :)

10 fiktiva favoritkaraktärer

medans jag "förbereder" för ett inplanerat inlägg så fortsätter jag väl lite på listorna här som jag nästan hade lagt i graven...

1. Rocky Balboa: godhjärtad, glad, charmig, tuff och helt underbar
2. Willy Wonka: helt obegriplig karaktär på ett sätt, men på nåt sätt förstår man sej på han ändå
3. Manolito Montoya: glad och positiv konstant, ett leende som får mej att smälta och charmig som tusan
4. Zeb Macahan: det är en redig karl det. Han fixar allt, går sin egen väg och är helt enkelt kung!
5. Jack Sparrow: behöver han nån presentation ens?
6. Sherlock Holmes: och då i filmform när Robert Downey Jr är han, helt klockren!
7. Red Forman: från That 70s Show. Så jäkla stenhård, arg, bestämd..han är ju det bästa i hela showen!
8. Hello Kitty: hon är ju bara så söt, haha
9. Buck Cannon: ännu en cowboy, men fy vad han får mej att skratta
10. Mr. Bean: gammal favorit. Kan känna igen mej lite i han, haha.

Det är nog ingen speciell ordning på dom. Och jag har säkert glömt nån som egentligen hade gjort sej bättre på topp 10, men det var dom här jag kom på nu. Så det får duga :)

Så kan vi avsluta med ett favoritvitat av Red Forman: "When my times come I wanna be buried face down so that anyone who doesn't like me can kiss my ass"

Lone wolf...

...calling wolf den. jo, jag är Rambo-skadad ;)

Idag spenderade jag dagen själv för det mesta.
Jag började med att leka med mitt läppstift jag hittade i sminkskåpet. Jag är ju inte en sån som använder sånt, men tänkte jag skulle testa. Jag målade fint på läpparna men tyckte det blev tråkigt, så jag målade lite till, hehe. Sen stod jag och gjorde grimascher framför spegeln med min jättemun.
Jo, jag är 25 år och fyller 26 om 3 månader...

Men sen var jag tvungen att torka bort det då jag åkte in till stan för att fönstershoppa lite i brist på annat. Råkade dock köpa med mej en klänning för 149kr, men det må så vara. Den ska få göra premiär på lördag då en gammal kompis från gymnasiet ska komma och vina med mej. Har inte träffat henne sen 2007 en jättesnabbis då jag sprang på henne på gatan här i Luleå under Lulekalaset. Det ska bli riktigt spännande! Sin karl skulle hon ta med sej också.

Så har jag och Josse tagit en 3km promenad med stavar, det var ju klurigare än jag trodde, men vi fick nog kläm på det tillslut, haha. Fler såna turer, tack!
Sen hade vi en liten tävling där vi på 5min skulle skriva ner så många stater i USA som vi kunde..jag skrev ner 13, varav en inte ens var en stat, hehe.
Så drog vi till med svenska landskap också. Jag skrev väl en ca 10st i tron om att det bara finns 12..det var visst 20nånting.
Vart var jag på geografilektionerna undrar jag?
Jo det kan jag svara på. Jag satt längst bak med Johan och skrattade åt hur fult "de tuffa tjejerna" hade klätt sej då stringen var uppdragen till nacken ungefär och byxorna alldeles för låga i midjan, hehehe.

Mars

Jag har varit på väg att uppdatera länge nu, men det har dykt upp annat att göra hela tiden. Men nu blev jag lämnad ensam tills imorgon, så då passar jag på att vara lite "kreativ".
Pip var och hälsade på oss idag och Jonas liftade med honom upp till Jokkmokk sen för att hälsa på lite och så kommer han hem imorgon igen med min syster.

Jag tänkte först att "Åh vad skönt att vara lite ensam", för det brukar jag uppskatta och nu var det väldigt länge sen sist. Säkert 3-4månader!
Så ja, jag liftade med pojkarna till affären när dom for så jag kunde panta burkar, promenerade hem genom all snö som yrde runt (har nog aldrig varit så långt hem från affären!), åt lite mat, spelade gitarr, kollade nån film...Sen blev jag less! Haha. Det behövs liksom bara några timmar så är jag nöjd med ensamheten, haha.

Ja ett träningspass hann jag med också, men då var det ju resten av kvällen som skulle spenderas också...

Nu har vi ju bott här i en månad och lite till, och det känns ännu riktigt bra. Under februari lyckades jag gå ner 3,5kg utan vidare ansträngning, och dessutom känner jag att jag fått lite nya muskler både här och där, så det tar sej!

Min bokläsning för året går bra. Jag planerade ju att läsa minst 10 böcker (då jag varit så dålig på att läsa senaste åren), och nu är jag snart klar med den femte boken. Den sjätte står redan och väntar i bokhyllan och den sjunde ska jag beställa snart (Henry Darrows självbiografi, hehe).

Så hittils har jag läst:

Ace Frehley - No Regrets
Michael Nyqvist - När barnet lagt sej
Sylvester Stallone - Sly Moves (det var ju lite mycket bilder i den i vissa avsnitt, men har läst den 3ggr så räknar med den som 1 bok, haha)
Angela S. Choi - Hello Kitty måste dö
Cherie Currie - Neon Angel (det är den jag läser nu)

Biografier är det bästa jag vet. Påhittat tjafs är ju inte riktigt lika roligt att läsa, det kan jag hellre se på film då.
Och alla de där böckerna är ju självbiografiska, förutom Hello Kitty måste dö. Men den var faktiskt rolig på sina ställen, även om den var lite för tjejig för mej här och där.

Nåja, har faktiskt ingen aning om vad jag ska skriva om. Egentligen är det väl lika bra att lägga ner bloggen, är ju ändå i princip ingen som läser den, haha, men ibland är det som kul att skriva av sej lite. Önskar bara att jag hade nåt vettigt att skriva.
Ni får som nu faktiskt läser, kan ni inte komma med nåt förslag vad som hade varit roligt/spännande/trevligt/intressant att läsa om från min vinkel sett? Haha.

Gammal kärlek...

...rostar aldrig. Eller vad är det man brukar säga? I vissa fall verkar det dessutom stämma.

Min första "kändis-crush" någonsin måste ju ha varit Henry Darrow som Manolito Montoya i den gamla westernserien High Chaparral.
Jag var kring 4 år och satt som klistrad vid TVn med pappa och mina systrar de kvällar det sändes i repriser, då det egentligen sändes i slutet på 60-talet och början på 70-talet.

Jag var inte läskunnig då, kanske hade jag just börjat lära mej, men oavsett så var jag ju då inte snabb nog för att hinna läsa undertexten. Men vad gjorde det? Jag fick ju sitta och titta på Manolitos leende och se alla roliga scener i serien.

Dagen efter speladej ag och Cecilia alltid upp gårkvällens avsnitt i teaterform för mamma, då hon jobbade sent och missade det.
Jag bara önskar att vi hade haft det på film, det hade varit så roligt att se våra "shower". Minns bara en scen som vi körde som utspelade sej på en saloon där jag skulle sitta "gömd" med ett stop öl medans det hände annat (som då säkert Cecce fick agera ut själv, haha).

Men åren gick, och inget Chaparral visades på TVn. Allt jag hade kvar tydligt i minnet var hur alla såg ut, men det har hela tiden suttit fast väldigt detaljerat.

Och för nåt år sen vet jag att Cecce satte ut ett klipp från youtube med vinjetten till serien, och den lät ju väldigt bekant när man hörde den, och då blev man sugen igen på att se serien, men vart?

Så gick det väl nåt år igen, och se på fan att i slutet på förra året kom första säsongen ut på DVD!!!
Cecilia fick den i julklapp (tror jag, om hon inte köpte den själv) så nu har jag ju själv fått se det hela, och herrejistanes vilken serie! Den gick nog nästan upp på första plats över serier jag gillar!
Och nåt jag riktigt reagerade på, så där fanns det en scen på saloonen, med Manolito som gömmer sej under bardisken med något stärkande i näven medans det är saloon-slagsmål. Kan det ha varit det månna som jag och syrran försökte porträttera? Mycket möjligt...

Och Manolito...aaaah, lika fin fortfarande! Han gick lätt upp till min topp 4 med kändiscrushar. Så nu sitter han där med Paul Stanley, Sylvester Stallone och Russell Brand.

Så jo, ibland stämmer det att gammal kärlek rostar aldrig...man måste bara återupptäcka den ;) Det tog 21 år, men hadej ag sett han i högstadiet hade jag nog charmats av leendet då också, haha.

Jag måste då få tillägga att jag blev mäkta imponerad över att skådisarna faktiskt är riktigt duktiga sådana, det ser man sällan nu för tiden att man verkligen hajar till.
Allt kommer som så naturligt i serien, och jäkligt trovärdiga karaktärer. Det känns lite som att det bara kom ett filmteam och spelade in riktiga ranchägaren med sin familj och anställda. WoW! Nu är det bara att vänta på säsong två som kommer ut om 12 dagar. Tills dess får jag kolla random avsnitt på youtube, men lite svårt att höra ad som sägs ibland. Speciellt av Buck då han pratar på ett lite speciellt sätt jag aldrig riktigt hört förut, och Manolitos brytning på spanska med lite spanska inslängt hr och där gör mej lite förvirrad, haha, så föredrar att ha text till den här serien.