Det var ett jääkla tjat...

...men jag kan inte låta bli. Ligger ändå här pigg mitt i natten en fredagkväll ensam då karln har dragit till Boden med pojkarna för att dra upp laxar.

Men alltså, jag måste säga att människor som verkligen står på sej för att göra det dom brinner för och kämpar sej igenom alla motgångar, såna beundrar jag. Själv tror jag att jag ger upp alldeles för lätt ibland, eller blir lite för lat. Och ibland så nöjer jag mej helt enkelt med att göra allt det där roliga i huvudet. Min livliga fantasi är bra på det sättet, livet blir ju mycket billigare om inte annat.

Men den jag skulle komma fram till nu, det är faktiskt Sylvester Stallone. Säga vad man vill om hans skådis skills, men killen/karln/gubben...he fuckin' did it!

Hela tiden när han ville göra karriär inom filmen så fick han bara höra "du är inte snygg nog", "vi vill ha nån folk känner igen"..bla bla bla.

Men så knallade han in på en audition för en filmroll, frugan hemma på smällen och 100 dollar på kontot, och innan han gick därifrån sa han helt sonika till producenterna att "Jag skriver ju en del själv också..." och fick dom att läsa ett manus. Just det manuset var visst inte så aktuellt att göra en film av då, så han sa att han hade en till idée och att han kunde fixa fram ett manus fort om dom lovade att läsa.
Sagt och gjort, en vecka senare studsade han in med manuset till Rocky! Producenterna ville köpa det av honom, och sen skulle han inte vara mer inblandad i det..sod it, var väl hans tanke. Skulle det bli film skulle han ha huvudrollen, annars kunde dom glömma det.

Efter mycket om och men så gick det vägen. Kass budget fick dom ("Det är ju ingen man känner igen"), killen som skulle hjälpa med boxningsscenerna drog så Stallan fick helt enkelt sätta sej och skriva ner varje slag till fighten och sen öva in det hela lite fort med han Apollo (kommer inte ihåg riktiga namnet).
28 dagar tog det..filmen var klar...och det blev succé och Oscars! Tji fick dom!

Dags för Rocky 2. Regissören från första filmen hade annat för sej.. "Men va fan, jag kan regissera den".
Snacka vilket jobb att skriva, agera och regissera!

Och allt han tog sej för i Rambo. Mer och mer sjuka saker för varje film. Jag trodde det var nån stuntman i vissa scener, men se på fan att det var karln själv som gjorde allt! Mäkta imponerad är jag. O jävlar vad han kunde rida på den där hästen! haha
Lära sej skjuta pilbåge snyggt? Ja vad fan, man kör väl tills man kan skjuta bulls eye efter bulls eye. Why not? Vem fan orkar trickfilma?

Karln må ha sett sina bättre dagar nu med metallplatta i nacken o allt vad det nu är, men skriva och regissera suveräna actionfilmer kan han då!

Och ja, det där med agerandet...Fast det kanske är svårt att agera fullt ut med en liten förlamning i ansiktet? Vad vet jag. Men när han vrålar "Yo Adrian I did it", då ställer sej armhåret, för det är så jäkla från hjärtat.

Btw, hjärtat svullnade ju då Dolphan slåg så jäkla hårt (givevis pushad till det av herr Stallone själv) under inspelningen av Rocky 4 att det blev intensivvård på sjukan. Nån vecka senare, in i ringen och fortsätta filma...inte kan man ju vila när man har ett jobb att sköta!
Nån muskelslena slets väl sönder också där nångång, in o fixa, ut och filma.

Tänk nu när alla rejäla människor inom filmen trillar av pinn en efter en. Dåliga filmer lär det bli. Fan folk har stand ins för fötterna, ska de ramla kommer en stuntman/stuntkvinna och gör det jobbet. Ska det flygas helikoptrar, upp med blåskärmen så fixar vi resten i datorn.
Nog var gammelstötarna lite mer rejäla.

Skam den som ger sej!

Nog ska dom ha stort tack alla gammelrävarna som offrat så mycket för våran underhållning i TV-soffan. För snart får vi nöja oss med välpolerade människor som avbryter filminspelningar för en bruten nagel eller dålig hårdag...

Working class hero ;)

Ja vad jag gör om dagarna är ju då solcellspaneler, det kan ju ingen ha missat. Men nu gör vi specialare som ska upp på lyktstolpar. Ett jäkla pillergöra är det då vi gör ALLT för hand, tidigare har ju maskinerna hjälpt till med massor, men det funkar inte riktigt till de här panelerna.

Hur det ser ut i framtiden för fabriken är det ingen riktigt som vet, om vi kommer göra vanliga paneler eller bara specialare, eller om vi ens har jobbet kvar (anställningen nu går ut på tisdag..förhoppningsvis tar det inte slut nu. Vi är ju inte ens klara med det vi ska ha ut nu fort). Anders på kontoret verkar då på hugget, så på så sätt ser det ju ljust ut iaf, haha.

Men innan det blev så här, då fick jag prova på en ny station då han som egentligen står där var ledig två dagar. Jag tänkte att "herregud, hur ska det här gå?". Jag visste ju hur man skulle göra, men det var ju det där med att hinna med i tempot från andra sidan laminatorn, plus att springa upp till ramningen och tömma bandet dit jag skulle skicka panelerna närj ag var klar med dom då han som var där uppe är för jävla lat för att göra nåt själv utan han går bara runt och dricker kaffe och "vägrar" göra saker. vissa ska fan inte ha såna här jobb...

Men jag klarade detta galant!
Det den stationen går ut på är att då panelerna kommer ut ur laminatorn (kommer 4st en gång i kvarten), så ska man skära bort allt runt kanterna, så baksidematerialet på panelen går jämns med glaskanten (glaset är ju då längst fram). Sen ska man kontrollera dom, en och en (när dom har svalnat och man har en full vagn med 15st i varje) för att se så att dom på stationen före inte bommat nåt och så att den mäter till rätt watt. Sen skickar man upp dom med ett rullbando ch en hiss till ramningen. På det bandet får 12st plats, sen måste man springa upp dit och tömma av allt till en annan vagn (tills det är typ 45 där på).

Jag fick upp en jäääkla fart tillslut, så fick t o m sitta och vänta en liten stund! Men här ödslas ingen tid, jag hann ju bort till de andra och hjälpa till där lite då ;)

Så vart vagnen med 45 paneler på full. Då kom det största problemet: flytta på den och rulla dit en ny vagn.
Om man säger så här, en panel väger 10kg+...så alltså var det 450kg (och lite till, kommer inte ihåg exakta vikten, men 10kg är det iaf per panel) plus vikten för stålvagnen. Visst, har man fått den i rullning är det ju inte så tungt, bara lite svårstyrt, men att få den i rullning...det var kämpigt! Tog i för kung och fosterland och med muskler jag inte ens visste fanns eller hur man använde dem, och tillslut rullade vagnen iväg! Svetten rann, kroppen började bli trött och då hör jag laminatorn öppnas...bara kuta ner och ta hand om det då! Haha.
Men kul var det, och riktigt skönt att stämpla ut på fredagen för att sedan vakna med århundradets träningsvärk på lördagen! haha :D

 Kantskärningen

 Här i datorn mäter man och kollar så allt stämmer, maskinerna bredvid skriver ut klisterlappar med serienumret som ska fast på panelen och vouchern som hör till

 Nästan färdiga, bara ramen som fattas

 Skjuts upp till ramningen (svarta paneler, de flesta är ju vita)

En jäkligt sliten isabell, haha

Det här är det vi gör nu..småsmå celler. Kniven där är ju nästan i samma längd som en penna...Allt löds ihop för hand. Den största har 28 celler i rad, 9 strängar med celler på varje panel. Voi voi.



Bröllop, summering

Helgen efter Londonresan var det dags att dra på sej finkläder och gå på bröllop i Gamla Kyrkan här i Jokkmokk. Alexo ch Pernilla skulle bli herr och fru Contreras.

Det där med kyrkor har ju aldrig varit min grej. Jag känner mej som en hycklare varje gång jag går in, bara för att jag inte tror på skiten dom rabblar där..så varför ska jag sitta däro ch lyssna? Nåja, det händer inte ofta så man får väl offra sej när folk man faktiskt tycker om vill ha nåt evenemang där, haha.

Prästen surrade, och en annan karl översatte allt till spanska efteråt. Det slutade ju lyckligt, båda sa "ja" :D

Efter kyrkstunden knallade vi ner till Talvatis (en liten sjö) där en kåta stod uppsmälld. Där inne fick man bubbel och minglade ett tag innan vi knallade vidare till Hotell Gästis för mat och galej.

Det var bordsplacering, och jag upptäckte till min fasa att min plats var ställd så att man stirrade på väggen med uppstoppade fåglar!!! Jag höll på att börja grina och falla ihop i en hög, men vände mej istället om med ett lätt illamående kvar i kroppen.
Ja, jag har väldigt grov fobi mot just fåglar. Levande, uppstoppade, på bild, ljudet av duvor som kuttrar...
Som tur var tog Ida tag i saken och fixade så jag fick byta med nån så jag satt så långt bort som möjligt från den väggen och med ryggen mot dessutom. Det funkade finfint.

Maten vi fick var "lokala delikatesser" (helsikes, jag som inte klarar av renötto ch fisk). Men det fanns ju sallad på tallrikarna, plus att jag dealade till mej sallad från Erics tallrik och potatisgratäng kunde man ju äta av hur mycket som helst, man fick ju en skål till varje bord ;)
Mätt blev jag då. Och det jag åt av var väldigt gott!

Sedan blev det tjo och tjim fram till småtimmarna. Jag skulle vilja kalla det en mycket lyckad och rolig kväll jag var glad över att få vara med om :)

I bröllopspresent gav vi (jag, Jonas, Eric och Ida) dem en betald helikoptertur till fjälls (vad nu stället heter) med stuga när de kommer fram så de kan spendera en helg där, då de inte skulle på någon bröllopsresa tänkte vi. Men tji fick vi, hörde att frun gärna ville vi skulle följa med också! Haha :D

Har sagt det förut och jag säger det igen ,stort grattis till dem! :)

 Jag, Jonas, Eric och Ida är festfina

 Pojkarna fick rada upp sej

 Pernilla och Alex. (Men nu hamnade visst bilden på sniskan..hmppf)

Tååååårtaaa!

London, summering

Till at börja med då, London! Dit var jag ju över midsommar med mina systrar och Niclas. Första intrycket av att vara tillbaka i mitt älskade och saknade Albion (efter att jag kämpat för att inte fälla en tår av lycka när planet äntligen landade på engelsk mark) var "Fuuuuck..jag kvävs!!". Luften stod stilla inne på Gatwick i kön till passkontrollen!
Från flygplatsen och in till stan tog vi en taxi. Det hade skett en olycka efter motorvägen, så taxichaffisen tog en annan väg genom småbyar ute på landsbygden. Blev nog en omväg, men priset var detsamma ändå. Men det var mycket angenämnt att åka på de smala vägarna och se alla fina, gamla hus och gröna slätter. Har saknat det där!
Hotellet vi bodde på i Earls Court var helt okej. Billigt, men inget lopphotell för det, haha.

Efter att vi gjort oss hemmastadda traskade vi iväg för att bekanta oss med området, Earls Court harj ag nog aldrig hängt i riktigt, haha. Vi hittade en tjusig pub runt hörnet, och äntligen fick man sej sin första iskalla Magners!

Vet inte riktigt vad vi gjorde vilken dag sen. Men det vi hann med var, förutom otaliga pubbesök runtom i staden, var shopping längs Oxford Street, film/spelprylsbutiken som man kan vara i timme ut och timme in, Whitechapel (lika spännande att stå på Jack the Rippers första offerplats varenda gång), Towern (enda "turistgrejen" jag ville se nu som jag aldrig sett), Ministry of Sound (blipblopmusikklubb), Borderline (rockklubb som helt tappat stinget nu...ajaj), shopping i Camden Town...Ja vad mer gjorde vi? Ingen aning. Gick runt, haha, men det är ju det roligaste när man är där. Även om man varit på samma gata tusen gånger förut så finns det alltid nåt nytt att se där! Synd var bara att min favoritaffär med te inte verkade vara kvar, eller så varj ag så blind att jag gick förbi den utan att se.

Mindre kul under resan var att jag var sjuk hela helgen igenom. Vi åkte ju en torsdag, och måndagen den veckan hade jag feber, men jobbade ändå (dumt gjort kanske), men sen tyckte småcheferna på fabriken att jag skulle vara hemma och vila så jag var pigg under resan, så det gjorde jag. Tänkte gå dit på onsdagen, men Jonas stoppade mej, haha.
Febern hade som tur var försvunnit under onsdagen, men hostan satt då i, halsontet och snuvan. Fredag och lördag var jag utan röst och räckte helt sonika fram mobilen till bartendern på klubben där det stod "one bottled mojito, please :)", haha. Han skrattade åt mej, men det bjuder jag på ;)

Så på måndagen var det dags att åka hem igen...kändes lite trist, men samtidigt var det skönt att komma hem till sin egna lya och sova i sin egna säng bredvid den finaste Jonasen som finns :)

 Utanför film/spelbutiken

 Ministry of Sound

 Ministry of Sound

 Jag, Niclas och Sandra vid Towern

 Oh yes, här inne bodde Joseph Merrick (Elefantmannen) back in the days

 Lilla Nasse var med såklart. Han fick min favvochoklad och en ny kompis, West Ham-nallen!

 Utanför dassen i Camden, många trappor ner var det...

 Här blev alltså första offret mördat av Jack the Ripper

Hade han nu tagit sej till London så var jag ju tvungen att bjuda på en Magners ;)

Liten update

Jag hade tänkt göra ett rejält inlägg om både Londonresan och bröllopet, med bilder och allt! Men datorn våran verkar sjunga på sista refrängen. Allt går segt, den vill inte koppla upp sej på internet... Men då har den ju jäkligt många år på nacken. Tror den köptes 2005 kanske. Men innan jag ger upp helt med den ska jag be käre kusin att ta en titt på den. Skriver via ipoden nu, så vet inte hur jag ska byta rad! Men jag lever och andas, jobbar på med solcellerna, slåss med myggen, skrattar och lever livet helt enkelt :)