Regnbågsland del 2

Nu ska jag berätta lite om min familj.

Min pappa heter Elof och är född 1942 som näst äldst av 10 syskon med rötterna i Larsbo (6 mil utanför Jokkmokk, där vi har stuga). Mamma heter Tuula och är född 1951 och äldst av tre syskon i Kemi, Finland.

 Moster och mamma (med långt hår) 1975

70-talspappa

Dom två träffades på folkhögskolan i Tornedalen i början på 70-talet (tror jag). Mamma flyttade sen med pappa till Jokkmokk. Sedan har dom väl bott nere i Södertälje, men flyttade som tur var upp igen innan vi tre galningar kom till världen.

1979 kom min äldsta syster Sandra, Cecilia kom 1985 och jag då 1987.
Vi bodde i ett hus i Jokkmokk. Vi tre härjade på övervåningen medans mamma och pappa förmodligen försökte kolla skidåkningen på TV där nere, haha.

Sandra, jag och Cecilia lunchar i Londons Camden Town i mars 2007

Jag och Cecce var ju ganska nära i ålder, så vi lekte väl mest med varandra. Men ibland lekte Sandra med oss och styrde upp nån skollek där hon gjorde upp block och sånt åt oss och präntade in fakta efter fakta i våra små huvuden.

Jag tyckte vi hade en bra uppväxt. Även om vi var tre tjejer så var det aldrig nå fjaller med rosa klänningar, dockor, daltande om att vi ska vara försiktiga, tysta och lugna.
På den tiden höll dom ju inte på med det här genusgrejset dom kär nu på dagis och skolor. Och jag vet att flera av mina vänner jag hade hade föräldrar som gjorde skillnad på pojkar och flickor.
Vi blev behandlade som människor helt enkelt.
Sandra gillade väl mest att leka med bilar, läsa Kalle Anka och säkert slå nån spik i plank och så. Cecilia var bokmal, red och spelade piano. Jag gillade dockor, bilar, rosa prinsessklänningar, svart sammet (lite zigenarfeeling tyckte jag) och att stöka runt och väsnas. Men vi fick alltid hållas med det vi ville och det är jag glad och evigt tacksam för.

Jag vet att mamma många gånger sagt att hon ville ha en son också, men tji fick hon, men hon saknar det nog inte så mycket. Hon fick ju 3 karlaktiga flickor, haha.

De två hundar vi haft, Robson och Nero.

Tonårsrevolt var ju omöjligt också i hushållet, iaf för min del. Jag försökte inte göra revolt, men jag vet att endel andra föräldrar inte var så glada över hur jag klädde mej och så ibland.

När jag gick med Paul Stanley-dräkt till skolan i åttan sa mamma "Gud vad fin den är den där dräkten", när jag färgade håret rosa i sexan tyckte mamma att det var fint och pappa sa "pssscchht" (svårt att förklara, men det är ett typiskt pappa-ljud) med ett leende, haha. När jag rakade av halva håret och rakade in ordet "KISS" i nian sa mamma än en gång "Vad fint det blev!".

men det är bra. Och uppmuntrade till att följa våra drömmar har vi alltid blivit också. 

I mammas och pappas ögon kommer vi förmodligen alla bli nå bigshots, haha, även om dom är glada om vi slutar som sågverksarbetare alla tre (det var väl det som var fint, enligt farmor).

Nuförtiden är pappa pensionerad sen 6år snart och bor för det mesta ute i stugan med kissekatten Coco. Mamma stretar på på Swebor Stål ännu men ser fram emot att få pensionera sej om några år, och hon bor kvar i huset. 

Så nu är det bara att se fram emot påsken då vi alla är samlade igen uppe i det gula huset vid Jarres fot i lilla Larsbo.

Ja, slutligen, jag vet inte vad jag skulle ta mej till utan nån av dessa 4 personer jag hade privilegiet att få växa upp med. Dom är helt enkelt underbara, får mej att le och skratta varje gång vi träffas.

Coco med en The Saints-halsduk. 

 Pappa tutar i blockflöjt

Mamma är uppkäftig england-style

Jag, Sandra och Cecce nyår 2007