Elefantmannen

I fredags var jag och syster Cecilia och såg Elefantmannen på Norrbottensteatern. Det var ju då en opera som handlade om Joseph Merrick (elefantmannen alltså) och Jack the Ripper, kan det bli mer perfekt för min smak?
Jag satt som förstelnad från att orkestern började spela sina första toner, han knappt andas för det var så bra.
Opera är ju väldigt speciellt, och är väl inte det bästa jag vet (förutom Fantomen på Operan, hehe), men med rätt story och känsla så är det fantastiskt tycker jag.
Det var speciellt en karl där som var så jäkla bra. Han hade jag velat se som Fantomen på operan, och det är stort för att  komma från mej så jag är väldigt kräsen med mina fantomar.
Tyvärr kommer jag inte ihåg vad han hette, och har förlagt programbladet på nåt smart ställe.

Regimässigt har jag bara två saker att "klaga" på. Joseph hade ryggen mot publiken under en scen där, och jag såg faktiskt inte motivet för det, man hade kunnat sätta allt lite mer "på sniskan" så att rösten inte dämpades för honom och handgesterna han gjorde kunde synas. Men fanns väl kanske en tanke med det som jag inte förstod, men för mej är det ett stort no-no när det gäller en sådan scenföreställning.
Det andra var att på vissa ställen verkade elefantmannen kunna vrida oc vända nacken fritt i snabba rörelser, medans för det mesta var det mer att överkroppen följde med då han skulle kolla åt sidan eller bakåt (så som det nog ska vara, då huvudet hans var på tok för tungt för kroppen och nacken kunde knäckas etc).
Att han gjorde lite knyckar med nacken när han sjöng, visst det går ju inte att klaga på då man kanske gör så när man sjunger opera (såg då ut som om det hörde till sångtekniken, haha).
Men däremot ska han karln ha beröm för att han t o m stannade i karaktären då han med släpande elefantmanssteg försvann ut i kulisserna och han hade hamnat bakom skynkerna på sidan av scenen. En annan hade väl hasat sej bakom skynket ochsen traskat på som vanligt, haha.

Men förutom just de där två småsakerna så var allt fantastiskt! Fällde t o m en tyst liten tår på slutet då han dog och havsvågorna kom fram på skärmarna där bakom och övriga sjöng...men på de första raderna var det visst nån som stortjöt, det bommade jag då, haha, var väl så tagen av showen.

En rolig sak var ju att när vi hade satt oss på våra platser så var det en gubbe som gick in på raden framför oss och satte sej framför mej. Jag tänkte att "men gud vad han såg bekant ut. Jag måste ju ha sett han förut nånstans". Cecce viskade att "Det är doktorn från Rännstensungar", haha, att man skulle känna igen han så här på äldre dar :D Men när hon sagt det så klickade det ju, när han pratade med karln han hade bredvid sej ås hörde man ju på rösten också att det var han :D

Och ibland undrar jag ju om jag kanske skulle ta och gå en svenskakurs.
I pausen skulle jag gå och köpa varsitt glas vin i baren, och kom inte på ordet "kontanter", så det blev istället...
-Två glas vitt, tack
- (han slår upp två glas) Så där ja. På kort?
- Näääee..på..på pengar!
- HAHAHA! Ja, då tar vi det på pengar. (ger han pengar) så får du 41 tillbaka på pengar

Kul man kan roa nån med sin förvirring.

Efter showen gick vi förbi på Harrys och tog oss varsitt glas rosé medans vi väntade på bussen till Örnäset. Vi bommade den och fick vänta ytterligare en halvtimme med varsitt nytt glas. Sen tog vi oss hem till Josefin, som hade besök av Cecces karl Rickard. Så vi drack lite vin och surrade, och glittrade, fram till småtimmarna.

En mycket trevlig fredag :)

Den riktige Joseph Merrick, 1889