Kära Elsa...

Kära Elsa... är min drömbok. En rosa, fluffig bok där jag skriver in drömmar jag drömt då jag ofta kommer ihåg så mycket av mina drömmar när jag vaknar, och många gånger är dom väldigt roliga också. 
Jag började skriva i den 2006, men har endast skrivit i perioder då jag ibland helt glömt bort att jag hade den här boken.
Den har lett till många skratt genom åren. Så nu tänkte jag helt sonika ta och dela med mej av lite utdrag ur denna geniala bok. Vi kan ju börja med en av de mer nya:

2-3 mars 2014
Dubbeldröm

Jag, Josefin, Rickard och Cecilia hade länge planerat en tur till Stockholm för att shoppa och se nån show. Så hade stunden kommit och jag insåg att pengarna inte skulle räcka, Cecce sa " Men du har ju redan bokat och betalat för ditt hotell för länge sen!"
Så vi for till Kåbdalis, då flyget skulle gå därifrån (?). Väl framme så visade det sej att jag skulle bo på Scandic och de andra på ett annat hotell.
Cecce och Rickard for iväg och Josefin följde med mej när jag skulle checka in.
Hotellobbyn var gigantisk (lite flygplatsliknande). Vi hittade tillslut receptionen, fick rumsnyckeln och blev visade till en bil som skulle ta oss till byggnaden med rummet i.
Vi åkte länge och väl i en bil som liknade den i Monopolspelet. Genom nåt Chinatown for vi, och svängde ner i nån skum gränd: slutstationen (oh no!)
Vi gick in i byggnaden, där foajén var uppbyggd som någon slags "skräckmarknad" med dockor som "sålde" saker. Dom slet i oss och det var fullt med dessa dockor som gick runt som marknadsbesökare. Allt såg lite så där 1800tals-disigt och smutsigt.
Det satt en liten pojke gömd under ett klädstånd som sa till oss hur vi skulle ta oss vidare, så vi tog oss äntligen till hotellkorridoren.
Där var allt totalsnurrigt med alla pilar och direktioner om vilka rum som låg vart. Tillslut hittade vi mitt rum (217) och öppnade dörren. Där inne såg vi 2 stycken som svävade "ståendes" ovanför sängen, och ut ur badrummet kom tanten från The Shining.
Vi drog igen dörren och sprang tills vi hittade ett till rum som var märkt med 217. Där inne var allt normalt, pjuuh!
Josefin åkte vidare och jag la mej på sängen, helt obrydd över vad vi just sett, och åt choklad och tittade på TV.

Mina medresenärer uppradade i soffan under mitt kalas.

Peter Stormare, i Rambo-frilla och outfit, hade låst in mej i ett stort hus, lite lagerlokals-feeling, i skogen. 

Det var en liten pojke där ett tag också, men han kom och hämtade honom därifrån efter ett tag, sen kom Peter tillbaka med mat och ett svart/vitt gammalt foto av pojken och mej (där mitt huvud var bortrivet). Han hade skrivit nån hälsning på baksidan och sa "Ja vi vill ju alla att du ska ha det bra och känna dej välkommen här. Vi har alla skrivit under, ser du?", på bred norrländska. Den lilla pojken hade också skrivit under på kortet. 

Herr Stormare åt också, nåt han kallade en chicken wrap. Det var en höna i en papperspåse, han åt allt!