Genus?

Idag hade 2 av mina kära kusiner länkat till en artikel från aftonbladet om genus och så där. Visst att ni käre familjemedlemmar höll med om vad artikeln sa (att killlar och tjejer är så olika både psykiskt och fysiskt. Har ni läst artikeln fattar ni nog, annars finns den här: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article16139583.ab), det får ni tycka om ni vill, tycker inte mindre om er för det.
Men själv blev jag ganska upprörd av den, och tänkte därför bara skriva hur jag tänker kring det hela :)

Jag kan tycka mer att jo, tjejer och killar är en viss skillnad fysiskt sett. Förutom det just uppenbara att vi tjejer har extra fettklumpar hängandes nedanför axlarna och killar har en klase hängandes mellan benen i gengäld, så vill jag minnas att killar har mer "muskelgrund" att gå på än vad tjejer har. Inte då menat att tjejer inte är starka. Nog finns det ju fysiskt svaga killar, men grunden till musklerna finns där på ett annat sätt än vad tjejer har. (kanske uttrycker mej fel, men kanske ni fattar vad jag menar?)
Men sånt hakar jag inte upp mej på, för är det så så är det så, för det är inget vi kan påverka genom kamp.

Det som stör mej är att killar, enligt "normen" (detta vidriga ord), anses vara den starkaste både psykiskt och fysiskt, ledaren, the greatest, som klär sej i naturfärger, blått och grönt, medans vi tjejer är de lite svagare (psykiskt och fysiskt), står lite i skymundan (även om vi kommit långt i kampen mot jämställdhet) med våra rosa, röda och lila kläder. Kanske att vi har på oss blått och grönt...i pastell!

Jag tycker att grunden till allas beteénde och värdegrunder, oavsett kön, ligger hos föräldrarna.
Föräldrar "planterar" ju första tankarna hos ett barn. Det ett litet barn ser och hör, det är så det alltid är för dom. 
Så ser man till individen och dennes intressen så tror jag att alla blir hyggliga och jämställda människor.

Bygger man upp ett självförtroende och ett öppet sinne hos alla när dom är små så skulle nog all "skit" försvinna och så kan vi i den framtiden bli bedömda utefter person och inte könsroller.

Så har vi ordet "hen". För mej så är det ett bra ord då man pratar om nåt och inte vet om den man nämner är kille eller tjej. T ex om om min syster som nu ska börja på nån motorutbildning (oooh, ska en tjej verkilgen köra enmassa stora fordon?!) skulle säga till mej att "Våran körlärare är ju riktigt bra!", då hade jag kunnat säga "Men så kul! Varför är hen så bra?", just för att jag vet ju inte då om denna lärare är en hon eller han. Men däremot skulle jag aldrig använda det om jag vet att det är en hon eller han. Det finns 2 kön häe i världen, det kan ingen göra nåt åt. Och skulle vi göra det skulle allt dö ut. 

Hade jag själv haft barn, ja då hade jag nog gjort så att vad jag än får så är det en människa. De första åren står man väl själv för tankarna åt den lilla människan. Så då blir det ju kläder och leksaker som jag och Jonas (vi får ju hoppas han är pappan, haha) tycker om. Men så fort den här lilla är stor nog att veta vad den själv gillar, oavsett om det är barbiedockor, bilar, action-figurer, lego, baby-dockor, köksgrejer eller en plastverkstad så är det ju självklart att det är det den får (inte i den bortskämda meningen). Hade jag haft en son som var 2 å och visade intresse för bilar och ville köra dom på mattan (som normen säger att pojkar är), ja då får han det, då tänker jag inte tvinga på honom dockor bara för att (som endel genus-.dagis kör med) du är pojke, du ska lära dej leka med dockor!!!!
Tänker man så, ja då är det precis som att nån skulle säga till mej att "Va? Är du  tjej och jobbar gärna i en skitig fabrik?!?! Nejnej, jobbet för dej är sekreterare till vår jättemanliga chef!".
Och ja, hade denna lille pojke velat ha rock star-barbie (eller vad som nu finns), ja då får han den, om det är det han känner att han vill leka med. Jag ser inget konstigt i det.
Barn vill ju bara leka, och alla gillar olika saker. Själv gillade jag allt! bilar, barbies, leksaksspis, klossar ,lego, cowboypistoler...

En människa kommer ju ut "ren", utan fördomar och föreställningar, så sen är det upp till föräldrarna att ge barnen rätt insikt. Ge dom ett bra självförtroende, då löser sej det mesta! :)