London calling

Som sagt var så har jag ju nu en biljett till London, mitt älskade Albion...Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs sist. Synd bara att Jonas inte hade råd att följa med, men det hinns ju med i framtiden.

Jag och Josefin började minnas tillbaka lite på våran weekend där, och jag måste ju säga att jag funderar lite över hur tusan vi tänkte de dagarna...

Vi var och såg Chicago och skulle sedan knalla iväg mot Oxford Street för att klubba lite. Josse hade nya skor på fötterna, fick ont o tassarna så vi "bytte" skor. Okej, så långt förstår jag tanken, men problemet är ju att vi har helt olika storlekar på fötterna. Så jag traskade vidare med mina 36-37fötter i klackdojjorna som var på tok för stora, så det var väl mer som att jag drog skorna framåt över kullerstensgatan och nötte ut klackarna. Och vad hade Josefin själv på fötterna? Tjaaa, mysteriet är inte helt löst ännu. Men vi tror alltså att hon måste ha knallat vidare barfota, då hennes fötter inte går ner i mina skor. Visst, nog kan man pressa ner fötterna i för små skor, men det hade ju inte hjälpt mot ömma fötter precis..
Så på kuppen har Josse trampat runt i gudvetvad, jag har slitit ner hennes nya klackar och mina skor fick åka resten av vägen bärandes i en hand...what?

Så har vi ju tänket över det här med att lita på folk. En stor, muskig karl erbjuder oss skjuts med sin bil (svarttaxi med andra ord) och vi följer med honom ner i nån gränd där bilen står parkerad, inga problem. Men nästa dag står vi efter the Strand och försöker haffa en riktig taxi, men det var visst omöjligt då. Det kommer fram nån tanig liten pojk med sådär oskyldigt utseende, och vi tror genast att han ska våldta och styckmörda oss eller vad som helst. Han frågar vart vi ska och får svaret "London Bridge". Han går en bit bort från oss, haffar en taxi, och då tänker vi springa fram o ge han stryk eller nåt för att han snor våran taxi vi skulle haffa. Men se, då viftar han dit oss o säger han fixat en taxi åt oss. Vi hoppar in, säger väl tack åt stackarn iaf hoppas jag och tog oss hem.

Men alltså, hade man inte hellre litat på den oskyldiga lilla pojken (hur skulle han kunna manövrera oss förresten?) än gladeligen följt efter jättekarln ner i en gränd? Blimey!

Men så finns det ju dom där minnena som man inte funderat så mycket över, utan som bara finns där. Som när Josse mitt i natten låst sej ute från vårat rum på vandrarhemmet för att gå på toa. Hon vågade inte knacka på, det bodde ju mer än oss på rummet, utan väntade på att nån skulle komma ut och planerade då att få det hela att se ut som om hon just kom ut från toaletten. Jag vaknade, öppnade dörren för att gå på toaletten och blir förvånad då jag ser henne skutta ut därifrån och säger att hon måste varit dr tp 40min eller nåt, haha.

Att det regnar i England, det är man ju väl medveten om, men att det överraskar en när man gjort sej fin en kväll uppskattas inte. Regnet kom, vi drog våra scarfs (en palestina och en med döskallar vill jag minnas) över huvudena och hoppades det skulle ge sej. Det gjorde det inte..Vi tryckte in oss i en telefonkiosk, som på insidan var klädd med bilder på halvnakna brudar som såg lite väl slampiga ut med telenummer man kunde ringa för en trevlig stund, haha. Såna stunder tänker man "Ska livet verkligen vara så här?" ;)

Nåja, nu snart får man åka dit igen och skaffa sej ännu mera roliga och fina minnen, och det enda turistiga jag vill se nu är Towern, för den/det har jag aldrig sett. Behöver nödvändigtvis inte gå in, vill bara se byggnaden.

Våran sista dag där, på embankmentstationen.